SVENSKA

Ulf Linde
Konstkritiker

Nina Wedberg Thulins måleri är helt genuint; det lönar sig
inte att artbestämma det – realism? abstrakt? symbolist?…
Alltihop på en gång, eller ingendera. Hon ändrar stil gång
på gång, men inte av villrådighet utan för att varje idé
hon får, varje vision, kräver en egen form. Och en egen
färg. (Färgen betyder mycket; den kan tyckas återhållen,
men den klingar utan att klirra, skorra.)

Det som syns i målningarna är inga godtyckligheter utan så-
dant som betytt mycket för henne i hennes liv, avgörande
minnen som hon rensat från tidens damm. Synerna är häpnads-
väckande, överrumplande och på djupet friska. De inbjuder
inte till några jämförelser, de lever av sig själva och
hämtar aldrig energi från ett sneglande på andra.

I en tid då det mesta måleriet bygger på ironiska anspel-
ningar på annat måleri är hon en målare som menar allvar
med vad hon gör; hon gör det av nödvändighet i en tid av
onödigheter. Det räcker.

Ulf Linde

 

Minnets mörkrum
Tankar inför ett fotografi
Text: Joanna Persman 

And the leaves only fall once:variations, foto(2011)Nina Wedberg Thulin kopia 2

Det händer sällan. Vissa enstaka, vissa alldeles speciella gånger kan dock bilder sjunga. Nina Wedberg Thulins fotografi skulle kunna låna sin röst av de största. Èdith Piaf, Nat King Cole, Sarah Vaughan eller Yves Montand. De finns bland de oräkneliga artister som har tolkat den ungersk-franske tonsättaren Joseph Kosmas och den franske poeten Jacques Préverts legendariska jazzsång Les feuilles mortes från 1945. Johnny Mercer skrev den engelska texten med titeln Autumn Leaves 1947.

The falling leaves
Drift by my window.
The falling leaves of red and gold.

I see your lips
The summer kisses,
The sunburned hands I used to hold.

 Since you went away
the days grow long
and soon I´ll hear old winter song
But I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall.

 På Ninas bild faller inte löven utanför fönstret. De täcker en soffa och lägger sig som en mjuk, fragil, prasslande golvmatta i ett tomt rum. En del av dem virvlar fortfarande i luften, som om det var en dansuppvisning framför kameran. Konstnären började arbeta med detta motiv redan på 80-talet. Sedan dess har löven fallit och temat återupptagits ett antal gånger. Det svart-vita fotografiet togs i konstnärens atelje´någon gång mellan 1996-1999.

Det är en bild som smittar betraktaren med en sorts drömskhet som är svår att återhämta sig från. Den handlar både om längtan och om tid som styr och stöper oss. ”Tiden: dödens agent och livets ingrediens”, skriver författaren Per Wästberg. De fallna löven är ett sigill över det som redan skett. De är också ett framkallningsmedel i minnets mörkrum. Våra tankar börjar jaga det förflutna som om det fortfarande kunde ertappas på bar gärning. Att komma ihåg innebär dock ibland lika delar minnen och fantasi. Det som finns kvar är inte nödvändigtvis de saker som vi verkligen har varit med om. Till en början har vi kanske inte ens noterat glömskans tunna dimma som tiden förvandlar till en tjock ögonbindel. Plötsligt överraskas vi dock av små oförklarliga luckor i vår bild av det svunna. Händelserna blir lätt suddiga och anletsdragen har bleknat oförklarligt. I panik börjar vi korsförhöra oss själva för att tiden inte skulle sluka vår historia. Det var ju så nyligen! Och så länge sedan verkar det som… Eller tvärtom.

Vi klänger oss fast vid de erinringar som finns kvar. Vi omhuldar dem som dyrbara släktklenoder den ena gången och som de fördolda, privata skatterna den andra gången.

Det finns dock även andra minnen förstås, de som stiger till ytan som blåmärken mot huden och som vi drabbas av som av ett krig. Det är de minnen som förtjänar att begravas under åren. De brukar dessvärre ha det svårt med att finna sig i att vara bortglömda. Behovet av att vilja minnas vissa saker, medan vi desperat önskar att radera andra är ett av människolivets största dilemman.

Det magiska med Ninas fotografi är att det tar oss någon annanstans utanför det stängda rummet. Den tar oss till en plats i vårt inre. En plats som är välbekant, men som inte har besökts på länge. Där står vi ensamma inför oss själva och ansikte mot ansikte med våra gengångare.

Av Joanna Persman

 

Moderskap som hemkänsla
Nina Wedberg Thulin Motherlands
Edsvik konsthall, Sollentuna fram till 4 september
av Pernilla Andersson

Namnlös2

De storslagna gesterna och känslorna lågmält gestaltade. Rena, jordade och kraftfulla linjer och
former balanserade med uttrycksfulla målningar. Tre ord för Nina Wedberg Thulins omfattande
utställning Motherlands är symbolmättnad, enkelhet och mänsklighet. Inga genvägar har tagits,
till och med bloggformen är förkroppsligad i en installation där en gipsskulptur i
verklighetstrogen mänsklig skepnad drar ett släp fullklottrat med broderad information, både i
bild och i text som ett uttryck för bloggens natur. Händerna är avväpnande framsträckta som för
att visa jaget när det är som mest naket. Sårbar men också stark – två sidor av de mänskliga
känslorna. Bakom släpet står ett tempel i samma höjd som människoskulpturen, som för att
säga att vi alla är byggnader; med fönster för att blicka utåt och vrår att gömma undan saker.
Med olika våningar och rum likt årsringar.

Wedberg Thulin har valt att arbeta med formen, det skulpturala. Även i målningarna syns den
tydliga formen, här med ännu tydligare uttryck än i skulpturerna som är mer rena. Målningarna
är ofta fotografiartade och färgstarka. Formerna i det skulpturala å andra sidan mer jordnära.
Namnet, Motherlands, kan lika mycket som moderskap i ordets vanligaste bemärkelse betyda
alla människors inre kraft, att komma hem, moderligheten kan översättas till mänsklighet och
trygghet.

Namnlös1

Vissa figurer återkommer, exempelvis den kjolprydda underkroppen är en nyckelform. Lekfullt
har den övre delen av skulpturerna, som ofta kommer tre och tre med olika egenskaper, en
skålformad överdel. I skålformen syns i en av kropparna en trappa som slingrar sig nedåt, i en
annan en videoprojektion. Just videoformen har också använts i verket med titelnamnet
Motherlands. Här syns en filmslinga på en skulptur formad som en kvinna med en slags
byggnad istället för överkropp, som för att återkoppla till den mänskliga naturen sedd som ett
arkitektoniskt objekt. Samtidigt verkar det som att vi ser in i ett nyckelhål, in på ett människoöde:
filmen visar en kvinna, troligtvis konstnären själv, tillsammans med ett asiatiskt barn. Verket The
house är ännu en symbolisk installation där fyra miniatyrmänniskor gestaltade som
streckgubbar i ett hus med olika rum förkroppsligar olika sinnesstämningar, kanske stadier i en
människas liv eller individer som tillsammans utgör en familj. Återigen husfiguren.

I målningen Day and Night ligger ett medelålders par omslingrade i en säng, fullt påklädda
med rofyllda ansikten. Hus och kropp dominerar utställningen, som sträcker sig över hela
övervåningen och tar upp halva entreplan i ett av husen på Edsviks konstområde. Nina
Wedberg Thulin har utöver bild och form arbetat med teater och film. Hon debuterade med Eyes
shut-a dialogue with my father i Japan 2005.

Pernilla Andersson